Det blev ett turbulent slut på vår resa. Nomi fick feber näst sista dagen, och vi var osäkra på om vi verkligen skulle kunna åka ända tills vi var incheckade på flygplatsen. Men allt gick bra, även om flygturen hem bjöd på den värsta turbulensen vi någonsin upplevt och jag aldrig har varit mer tacksam över att landa.

Förutom tacksamheten över själva landningen så slogs vi, eller iallafall jag, även av hur vackert Sverige är. Vårsolen som gnistrar över sjöar och skog är trots allt svårslagen. Ines var alldeles till sig över att de pratade svenska i högtalarna, och även vi tyckte att det var rätt skönt med allt det välbekanta , för att inte tala om den lugna taxifärden (i korrekta bilbarnstolar) hem till Lidingö.

När detta skrivs har vi varit hemma i drygt två veckor, och det är overkligt att det bara har gått så kort tid. Även om allt här hemma kändes nytt och nästan spännande de första dagarna är det läskigt hur snabbt det gått innan det knappt känns som att vi har varit borta.

Men borta har vi ju varit, och alla minnen, erfarenheter och bilder finns ju tack och lov kvar. Även om vi de sista dagarna började känna oss ganska klara och redo att åka hem så börjar nostalgin redan så smått dyka upp. Och det är framför allt Huay Yang som gör sig påmint. Vi var där så länge, och att åka därifrån var känsloladdat. Den fantastiska och speciella lilla byn kommer alltid ha en särskild plats i våra hjärtan. Vårt hus, vår pool, vår saleng, palmskogen, och såklart, den fantastiska stranden som ofta kändes som ens alldeles egna. Våra besök från nära och kära som vi är så glada över. Vardagen med skolan, simträning, frukthandling och salengfärder till middagen.

När vi tänker tillbaka på resan så är vi så glada över hur bra allt blev, och det är inte många saker vi skulle ha gjort annorlunda. Möjligtvis skulle vi ha stannat längre i Vietnam när vi väl var där, det känns lite onödigt att vi åkte fram och tillbaka så snabbt. Vi åkte dit i början av resan och var lite osäkra på hur det skulle funka att vara där med bebis, dubbelvagn osv efter att vår första visit i Bangkok kändes ganska skrämmande. Bilfärden mellan Chumphon och Ranong hade vi gärna sluppit, men det var svårt att veta i förväg exakt hur jobbig den skulle vara. Kanske att Ines skulle ha fått testa skolan lite tidigare för att hitta kompisar från början. Men det är verkligen på detaljnivå, på det stora hela blev det så bra allting och vi är så oerhört glada att vi vågade oss ut på det här äventyret.

Den här vintern är utan tvekan den bästa någonsin, och att resa iväg länge tillsammans är helt klart ett av de bästa besluten vi tagit. Förutom värmen, att slippa vardagssysslor och andra självklarheter är det framför allt tiden som varit den största vinsten. Att inte behöva känna sig stressad, att inte behöva längta till helgen, att det inte gjort något att vissa dagar blir stökiga för det har alltid kommit en ny ledig dag tillsammans nästa dag.

Nu väntar en annan sorts vardag, och även om vi aldrig kommer göra exakt en sådan här resa igen så har den här resan definitivt utmanat våra tankar om semester, ledighet och resor och vilka möjligheter som faktiskt finns. Vem vet, det kanske blir en del två av äventyret en dag.

• 

• 

• 

• 

Den senaste veckan har vi haft besök av tjejernas farfar Hans, det sista i raden av våra efterlängtade Sverigebesök. Till deras stora förtjusning så bodde han i samma hus som farmor gjorde när hon var här så de fick återigen leka med den stora pantern och diverse andra föremål som helt säkert inte var tänkta att lekas med. Det har varit jättekul att ha honom här och (som vid alla våra besök) är det så roligt att se hur framför allt Line och Nomi blir alltmer initiativtagande till kontakt när vi får umgås flera dagar i sträck på ett sätt som är svårt hemma. Stort tack för de här dagarna tillsammans!

Det är även Ines sista vecka i skolan den här veckan. Hon har trivts otroligt bra och vi är så glada att vi valde att testa den. Skolan är en fantastisk mötesplats för att träffa andra familjer och det anordnas bland annat storsamlingar med föräldrar och pannkaksluncher. Nu när vi åker runt på olika ställen här i byn så känner Ines oftast ett eller flera barn var vi än kommer, verkligen jättekul att se!

Sist men inte minst är det också vår sista vecka i huset. På måndag är det nämligen dags för oss att säga hejdå till det som varit vårt hem de senaste tre månaderna (!) och bege oss ut på resande fot de sista fem veckorna vi har kvar här i Thailand. Att lämna Huay Yang nu var inget vi hade planerat i förväg utan ett beslut som växt fram längs vägen. Vi vill inte att den sista tiden här ska kännas som en väntan på att åka hem, och vi vet inte när vi kommer tillbaka så det känns kul att få möjligheten att se andra platser. Men det är inte lätt att lämna den här mysiga lilla byn som vi lärt känna och kommit att hålla varmt om hjärtat.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•