Det blev ett turbulent slut på vår resa. Nomi fick feber näst sista dagen, och vi var osäkra på om vi verkligen skulle kunna åka ända tills vi var incheckade på flygplatsen. Men allt gick bra, även om flygturen hem bjöd på den värsta turbulensen vi någonsin upplevt och jag aldrig har varit mer tacksam över att landa.
Förutom tacksamheten över själva landningen så slogs vi, eller iallafall jag, även av hur vackert Sverige är. Vårsolen som gnistrar över sjöar och skog är trots allt svårslagen. Ines var alldeles till sig över att de pratade svenska i högtalarna, och även vi tyckte att det var rätt skönt med allt det välbekanta , för att inte tala om den lugna taxifärden (i korrekta bilbarnstolar) hem till Lidingö.
När detta skrivs har vi varit hemma i drygt två veckor, och det är overkligt att det bara har gått så kort tid. Även om allt här hemma kändes nytt och nästan spännande de första dagarna är det läskigt hur snabbt det gått innan det knappt känns som att vi har varit borta.
Men borta har vi ju varit, och alla minnen, erfarenheter och bilder finns ju tack och lov kvar. Även om vi de sista dagarna började känna oss ganska klara och redo att åka hem så börjar nostalgin redan så smått dyka upp. Och det är framför allt Huay Yang som gör sig påmint. Vi var där så länge, och att åka därifrån var känsloladdat. Den fantastiska och speciella lilla byn kommer alltid ha en särskild plats i våra hjärtan. Vårt hus, vår pool, vår saleng, palmskogen, och såklart, den fantastiska stranden som ofta kändes som ens alldeles egna. Våra besök från nära och kära som vi är så glada över. Vardagen med skolan, simträning, frukthandling och salengfärder till middagen.
När vi tänker tillbaka på resan så är vi så glada över hur bra allt blev, och det är inte många saker vi skulle ha gjort annorlunda. Möjligtvis skulle vi ha stannat längre i Vietnam när vi väl var där, det känns lite onödigt att vi åkte fram och tillbaka så snabbt. Vi åkte dit i början av resan och var lite osäkra på hur det skulle funka att vara där med bebis, dubbelvagn osv efter att vår första visit i Bangkok kändes ganska skrämmande. Bilfärden mellan Chumphon och Ranong hade vi gärna sluppit, men det var svårt att veta i förväg exakt hur jobbig den skulle vara. Kanske att Ines skulle ha fått testa skolan lite tidigare för att hitta kompisar från början. Men det är verkligen på detaljnivå, på det stora hela blev det så bra allting och vi är så oerhört glada att vi vågade oss ut på det här äventyret.
Den här vintern är utan tvekan den bästa någonsin, och att resa iväg länge tillsammans är helt klart ett av de bästa besluten vi tagit. Förutom värmen, att slippa vardagssysslor och andra självklarheter är det framför allt tiden som varit den största vinsten. Att inte behöva känna sig stressad, att inte behöva längta till helgen, att det inte gjort något att vissa dagar blir stökiga för det har alltid kommit en ny ledig dag tillsammans nästa dag.
Nu väntar en annan sorts vardag, och även om vi aldrig kommer göra exakt en sådan här resa igen så har den här resan definitivt utmanat våra tankar om semester, ledighet och resor och vilka möjligheter som faktiskt finns. Vem vet, det kanske blir en del två av äventyret en dag.
Istället för overall. 