Det blev ett turbulent slut på vår resa. Nomi fick feber näst sista dagen, och vi var osäkra på om vi verkligen skulle kunna åka ända tills vi var incheckade på flygplatsen. Men allt gick bra, även om flygturen hem bjöd på den värsta turbulensen vi någonsin upplevt och jag aldrig har varit mer tacksam över att landa.

Förutom tacksamheten över själva landningen så slogs vi, eller iallafall jag, även av hur vackert Sverige är. Vårsolen som gnistrar över sjöar och skog är trots allt svårslagen. Ines var alldeles till sig över att de pratade svenska i högtalarna, och även vi tyckte att det var rätt skönt med allt det välbekanta , för att inte tala om den lugna taxifärden (i korrekta bilbarnstolar) hem till Lidingö.

När detta skrivs har vi varit hemma i drygt två veckor, och det är overkligt att det bara har gått så kort tid. Även om allt här hemma kändes nytt och nästan spännande de första dagarna är det läskigt hur snabbt det gått innan det knappt känns som att vi har varit borta.

Men borta har vi ju varit, och alla minnen, erfarenheter och bilder finns ju tack och lov kvar. Även om vi de sista dagarna började känna oss ganska klara och redo att åka hem så börjar nostalgin redan så smått dyka upp. Och det är framför allt Huay Yang som gör sig påmint. Vi var där så länge, och att åka därifrån var känsloladdat. Den fantastiska och speciella lilla byn kommer alltid ha en särskild plats i våra hjärtan. Vårt hus, vår pool, vår saleng, palmskogen, och såklart, den fantastiska stranden som ofta kändes som ens alldeles egna. Våra besök från nära och kära som vi är så glada över. Vardagen med skolan, simträning, frukthandling och salengfärder till middagen.

När vi tänker tillbaka på resan så är vi så glada över hur bra allt blev, och det är inte många saker vi skulle ha gjort annorlunda. Möjligtvis skulle vi ha stannat längre i Vietnam när vi väl var där, det känns lite onödigt att vi åkte fram och tillbaka så snabbt. Vi åkte dit i början av resan och var lite osäkra på hur det skulle funka att vara där med bebis, dubbelvagn osv efter att vår första visit i Bangkok kändes ganska skrämmande. Bilfärden mellan Chumphon och Ranong hade vi gärna sluppit, men det var svårt att veta i förväg exakt hur jobbig den skulle vara. Kanske att Ines skulle ha fått testa skolan lite tidigare för att hitta kompisar från början. Men det är verkligen på detaljnivå, på det stora hela blev det så bra allting och vi är så oerhört glada att vi vågade oss ut på det här äventyret.

Den här vintern är utan tvekan den bästa någonsin, och att resa iväg länge tillsammans är helt klart ett av de bästa besluten vi tagit. Förutom värmen, att slippa vardagssysslor och andra självklarheter är det framför allt tiden som varit den största vinsten. Att inte behöva känna sig stressad, att inte behöva längta till helgen, att det inte gjort något att vissa dagar blir stökiga för det har alltid kommit en ny ledig dag tillsammans nästa dag.

Nu väntar en annan sorts vardag, och även om vi aldrig kommer göra exakt en sådan här resa igen så har den här resan definitivt utmanat våra tankar om semester, ledighet och resor och vilka möjligheter som faktiskt finns. Vem vet, det kanske blir en del två av äventyret en dag.

• 

• 

• 

• 

Den senaste veckan har vi haft besök av tjejernas farfar Hans, det sista i raden av våra efterlängtade Sverigebesök. Till deras stora förtjusning så bodde han i samma hus som farmor gjorde när hon var här så de fick återigen leka med den stora pantern och diverse andra föremål som helt säkert inte var tänkta att lekas med. Det har varit jättekul att ha honom här och (som vid alla våra besök) är det så roligt att se hur framför allt Line och Nomi blir alltmer initiativtagande till kontakt när vi får umgås flera dagar i sträck på ett sätt som är svårt hemma. Stort tack för de här dagarna tillsammans!

Det är även Ines sista vecka i skolan den här veckan. Hon har trivts otroligt bra och vi är så glada att vi valde att testa den. Skolan är en fantastisk mötesplats för att träffa andra familjer och det anordnas bland annat storsamlingar med föräldrar och pannkaksluncher. Nu när vi åker runt på olika ställen här i byn så känner Ines oftast ett eller flera barn var vi än kommer, verkligen jättekul att se!

Sist men inte minst är det också vår sista vecka i huset. På måndag är det nämligen dags för oss att säga hejdå till det som varit vårt hem de senaste tre månaderna (!) och bege oss ut på resande fot de sista fem veckorna vi har kvar här i Thailand. Att lämna Huay Yang nu var inget vi hade planerat i förväg utan ett beslut som växt fram längs vägen. Vi vill inte att den sista tiden här ska kännas som en väntan på att åka hem, och vi vet inte när vi kommer tillbaka så det känns kul att få möjligheten att se andra platser. Men det är inte lätt att lämna den här mysiga lilla byn som vi lärt känna och kommit att hålla varmt om hjärtat.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Nu har vi varit här i Thailand i en bra bit över två månader, närmare två och en halv månad och för ett par veckor sedan passerade vi halvtid för vår resa. När vi reflekterar lite så är det först nu vi verkligen förstår att vi är här på lång tid. Den första tiden, kanske de första fem-sex veckorna vi var här kändes det som att vi var här på semester, men nu har det blivit vår vardag på riktigt.

Vi trivs fortfarande väldigt bra här i Huay Yang, men vi hade ett par lite svajigare veckor precis efter nyår. Det blev lite deppigt i och med sjukhusvistelsen (finns det något som kan skapa Sverigelängtan så mycket som sjukhus utomlands?), och därefter kom ett regnoväder med storm. Självklart ska vi inte klaga på några dagars regn, men utbudet av aktiviter vid regn här är i princip obefintligt så efter bara några timmar är det lätt hänt att hela familjen klättrar på väggarna. Men så snart solen började lysa försvann den lilla längtan hem till Sverige som ändå hade infunnit sig, och i och med Ines skolstart här i svenska skolan blev det lite nystart för oss alla. Vi har fått en ny slags vardag där Ines nu går i skolan på förmiddagarna, vilket hon trivs jättebra med. Det innebär också att vi hinner vara mer närvarande med de andra två tjejerna under de timmarna, och därefter sover Nomi lunch och då får vi återigen lite tid med ”bara” två barn.

Som sagt trivs vi fortfarande jättebra, men som vi nämnt tidigare har våra besök av familj och vänner helt klart varit en stor bidragande del till det, och vi är så glada över alla som kommit hit och hälsat på oss. Vid varje besök (hittills tre stycken) har det blivit någon form av nystart, vi har fått hjälp att underhålla tjejerna och har även fått en annan typ av socialt liv. Våra utflykter, nu senast till Kuala Lumpur, och tidigare till Bangkok, Ho Chi Minh City och Hua Hin har också gjort mycket för att bryta av strandlivet, och vi har varje gång vi kommit tillbaka uppskattat lugnet här i byn.

Nu ser vi snart fram emot ett sista Sverigebesök, och Ines har två veckor kvar i skolan här. Därefter kommer troligtvis den sista månaden här i Thailand att se lite annorlunda ut än vi tänkt från början, och vi håller tummarna för att det kommer bli bra. Följ oss gärna på instagram för tätare uppdateringar, @istalletforoverall heter vi där. 🙂

• 

• 

• 

• 

• 

• 

I nästan två veckor har vi haft besök av mormor, morfar, moster Carro och hennes pojkvän Erik. De har bott i ett hus här på området, och lyxen att kunna promenera till dem på ett par minuter har varit oslagbar för både oss och tjejerna. Det har verkligen uppskattat att kunna springa dit och leka en stund, och vi har fått dra hem Ines från kvällarnas Uno-spelande. Även för oss har det varit så kul att ha dem här och hinna umgås mer och under härligare former än vad som hinns och är möjligt hemma i Sverige.

Att vi flera gånger under vår tid här fått besök av familj och vänner är något som verkligen har förgyllt vår tillvaro här och en av anledningarna till att vi fortfarande trivs så bra här efter relativt lång tid.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Veckan som gått har varit händelserik på flera sätt, kanske framför allt för Ines som i tisdags började i svenska skolan här i Huay Yang. Saknaden efter kompisar var stor efter att Love och Valter hade lämnat oss, så vi bestämde oss för att testa skolan som är huvudanledningen till att så många svenska barnfamiljer befinner sig här. Det verkar varit ett lyckat beslut och Ines är än så länge väldigt nöjd med sin tillfälliga förskola. Samma dag som skolan började tappade även Ines sin första tand, som sedan länge haft en vuxentand bakom sig som bara väntade på att få ta plats.

Vi har även fått fint besök i form av tjejernas mormor, morfar, moster Caroline och hennes pojkvän Erik vilket vi är mycket glada för. Sist men inte minst har vi såklart firat vår minsta tjej som fyllde 1 år i tisdags.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

I två veckor har vi haft förmånen att ha besök av familjen Hasselkvist-Keränen och alla i familjen hade därmed en kompis på plats (utom möjligtvis Nomi, men hon var nöjd ändå). Att grannhuset plötsligt beboddes av våra vänner var fantastiskt på alla sätt, och barnen sprang gärna över till varandra redan innan frukosten var intagen.

Planen var att fira jul och nyår tillsammans, och vi fick en väldigt mysig julafton. Julstämningen var ärligt talat ganska låg, men det var inte något som spelade någon som helst roll. Vi åt jullunch på Nishaville (och upptäckte att där finns ett lekrum – hej räddningen för regningar dagar framöver), och när vi kom hem upptäckte vi att tomten varit förbi med helikopter och lämnat en säck med paket. På kvällen fick barnen sin julmiddag bestående av pasta och korv först och när samtliga barn sov väntade hämtmat och vin till de vuxna. Underbart upplägg och så skönt att slippa all julstress.

Dagarna flöt sedan på i ett lugnt tempo, och innehöll lek från morgon till kväll. Ines flyttade mer eller mindre in i huset bredvid, och totalvägrade att åka i vår saleng när vi skulle iväg på utflykter. Sista dagarna fick vi även förmånen att ha Valter medåkandes i vår saleng.

Några dagar innan nyår blev tyvärr den minsta medlemmen i vår familj sjuk, och inlagd på sjukhus. Där blev jag och hon snopet nog kvar över nyårshelgen, och fick hålla tillgodo med att se fyrverkerierna från ett sjukhusfönster i Hua Hin. Tack och lov fick vi komma tillbaka för en sista kväll innan det var dags att skiljas åt, men såklart var det jättetråkigt att missa så många dagar tillsammans. Dock är det viktigaste ju givetvis att Nomi blev frisk, och nu mår hon mycket bättre och verkar överlycklig över att vara hemma. Vi har nu sagt hejdå till våra kära vänner, och grannhuset står gapande tomt. Så otroligt kul det har varit att ha er alla här, och för den som vill kika mer på Anna, Petri, Love och Valters kommande äventyr så hittar ni deras blogg på resamedkids.se.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Nu har vi varit borta från Sverige i över en månad. Det känns otroligt länge sedan vi gick ombord på planet på Arlanda, så konstigt att tänka sig att det trots allt bara är några veckor sedan. Det var nästan konstigt hur snabbt vi lämnade Sverige bakom oss, ingen av oss har knappt ägnat vår uthyrda lägenhet där hemma en tanke och att det är jul om någon vecka känns väldigt märkligt.

Innan vi åkte hade vi såklart mycket tankar om hur det skulle bli att vara borta, och vad vi skulle tycka om Huay Yang, den lilla thailändska by där vi skulle bo i drygt fyra månader. Kommer det bli för lång tid borta? Vad ska vi göra om dagarna? Vi hade planer på hur vi skulle strukturera upp tillvaron och införa något slags schema om dagarna, ”vi kan ju inte bara bada hela tiden, det kommer de tröttna på” tänkte vi. Som vanligt blir ju inget exakt som man tänkt sig, och även om vi försöker ha en någorlunda strukturerad tillvaro, eftersom det funkar bäst med barnen, så är vi långt ifrån något schema. Första veckorna var som semester, och vi hade svårt att förstå att vi inte skulle åka hem om någon vecka. Vi upptäckte nya stränder varje dag, allt var nytt och barnen tyckte det var fantastiskt att leta snäckor eller hoppa i vågorna.

Innan vi åkte hade vi förutom schemat också någon slags tanke om att den ena skulle kunna vara själv med barnen någon timme om dagen för att den andra skulle kunna träna eller liknande. Det har dock varit svårare än vad vi föreställde oss, enda stället som är ok att vara själv med alla tre är hemma och det blir ju inte kul för någon (utom möjligtvis den andre vuxne då, men det är det ju inte direkt värt). Men även om vissa saker är svårare än vad vi trodde, så börjar vi komma in i någon slags väldigt behagligt vardagsliv här. Dagarna börjar oftast med att vi åker till stranden efter frukost och leker/badar/pysslar/letar snäckor. Efter ett tag äter vi lunch på stranden, och därefter brukar vi bege oss hemåt. Om Nomi inte redan sovit på stranden somnar hon i salengen (vår motorcykel med sidovagn) då och då har vi chansen att fixa något eller göra något med bara ett barn. På eftermiddagarna badar vi i poolen, och därefter blir det antingen middag på stranden, inne i byn eller hämtmat på terassen. Vi lagar nästan ingen mat, med undantag för pasta ibland. Vi har städning en gång i veckan, och lämnar in tvätten på en tvätteria, så vardagssysslorna är verkligen minimerade. Dock har vi ingen diskmaskin, men då vi oftast bara äter frukost hemma så blir det inte så mycket disk att tala om.

Det bästa med att vara här, förutom såklart att värmen, solen och omgivningarna, är tiden vi får. Det är så otroligt skönt att slippa längta till helgen och stressen över allt som ska hinnas med när det äntligen är helg. Och det är fantastiskt att få vara tillsammans så mycket, och att se hur barnens lek utvecklas av att vara så mycket med varandra (och hur roligt de faktiskt har, även om det kanske är i brist på andra kompisar).

Huay Yang då? Det är ett otroligt mysigt ställe, vi har verkligen fastnat för den här byn och de två gånger vi rest härifrån några dagar har det varit så skönt och mysigt att vara tillbaka. Det liknar inget ställe vi varit på tidigare, och även om inte jag varit runt i Thailand så tror jag inte det ser ut så här på öarna. Huay Yang är en liten thailändsk fiskeby. Byn är väldigt utspridd, vilket är både dess stora charm och ibland en nackdel. Salengen är verkligen oumbärlig, i alla fall för en familj. Som par funkar det nog med cyklar, men med barn är det den som gäller. Går är det ingen som direkt gör här, såklart går det bra att gå kortare sträckor och det är inte så långa avstånd, men vägarna är inte gjorda för det och det är inte så bekvämt. Vill man promenera eller springa så är det bättre att göra det på den milslånga sandstranden. Stranden är verkligen helt fantastisk, den ska vara 3-4 mil lång (vi har dock inte fått chansen att gå några längre promenader) och ändrar karaktär beroende på vilken del av stranden som man besöker. Just nu är havet ganska vågigt, och inte lika badvänligt för små barn som på andra ställen i Thailand. Även om de tycker det är kul att hoppa i vågorna, så är poolen oumbärlig. Många säger att havet lugnar ner sig framåt februari-mars, det ska bli spännande att se. Det är otroligt lugnt överallt, och finns inget nattliv att tala om. Däremot finns det ett 30-tal restauranger, och prisnivån är väldigt låg. Det finns ett par butiker med mer västerländskt utbud och ett antal mindre thaibutiker. Frukt, grönsaker och bensin (!) köper vi vid ett fruktstånd på vägen hem, och några gånger i veckan är det stor marknad i byn. Det finns inga försäljare och ingen turisthets alls, även om det är många svenskar här.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•