Den senaste veckan har vi haft besök av tjejernas farfar Hans, det sista i raden av våra efterlängtade Sverigebesök. Till deras stora förtjusning så bodde han i samma hus som farmor gjorde när hon var här så de fick återigen leka med den stora pantern och diverse andra föremål som helt säkert inte var tänkta att lekas med. Det har varit jättekul att ha honom här och (som vid alla våra besök) är det så roligt att se hur framför allt Line och Nomi blir alltmer initiativtagande till kontakt när vi får umgås flera dagar i sträck på ett sätt som är svårt hemma. Stort tack för de här dagarna tillsammans!

Det är även Ines sista vecka i skolan den här veckan. Hon har trivts otroligt bra och vi är så glada att vi valde att testa den. Skolan är en fantastisk mötesplats för att träffa andra familjer och det anordnas bland annat storsamlingar med föräldrar och pannkaksluncher. Nu när vi åker runt på olika ställen här i byn så känner Ines oftast ett eller flera barn var vi än kommer, verkligen jättekul att se!

Sist men inte minst är det också vår sista vecka i huset. På måndag är det nämligen dags för oss att säga hejdå till det som varit vårt hem de senaste tre månaderna (!) och bege oss ut på resande fot de sista fem veckorna vi har kvar här i Thailand. Att lämna Huay Yang nu var inget vi hade planerat i förväg utan ett beslut som växt fram längs vägen. Vi vill inte att den sista tiden här ska kännas som en väntan på att åka hem, och vi vet inte när vi kommer tillbaka så det känns kul att få möjligheten att se andra platser. Men det är inte lätt att lämna den här mysiga lilla byn som vi lärt känna och kommit att hålla varmt om hjärtat.

Nu har vi varit här i Thailand i en bra bit över två månader, närmare två och en halv månad och för ett par veckor sedan passerade vi halvtid för vår resa. När vi reflekterar lite så är det först nu vi verkligen förstår att vi är här på lång tid. Den första tiden, kanske de första fem-sex veckorna vi var här kändes det som att vi var här på semester, men nu har det blivit vår vardag på riktigt.

Vi trivs fortfarande väldigt bra här i Huay Yang, men vi hade ett par lite svajigare veckor precis efter nyår. Det blev lite deppigt i och med sjukhusvistelsen (finns det något som kan skapa Sverigelängtan så mycket som sjukhus utomlands?), och därefter kom ett regnoväder med storm. Självklart ska vi inte klaga på några dagars regn, men utbudet av aktiviter vid regn här är i princip obefintligt så efter bara några timmar är det lätt hänt att hela familjen klättrar på väggarna. Men så snart solen började lysa försvann den lilla längtan hem till Sverige som ändå hade infunnit sig, och i och med Ines skolstart här i svenska skolan blev det lite nystart för oss alla. Vi har fått en ny slags vardag där Ines nu går i skolan på förmiddagarna, vilket hon trivs jättebra med. Det innebär också att vi hinner vara mer närvarande med de andra två tjejerna under de timmarna, och därefter sover Nomi lunch och då får vi återigen lite tid med ”bara” två barn.

Som sagt trivs vi fortfarande jättebra, men som vi nämnt tidigare har våra besök av familj och vänner helt klart varit en stor bidragande del till det, och vi är så glada över alla som kommit hit och hälsat på oss. Vid varje besök (hittills tre stycken) har det blivit någon form av nystart, vi har fått hjälp att underhålla tjejerna och har även fått en annan typ av socialt liv. Våra utflykter, nu senast till Kuala Lumpur, och tidigare till Bangkok, Ho Chi Minh City och Hua Hin har också gjort mycket för att bryta av strandlivet, och vi har varje gång vi kommit tillbaka uppskattat lugnet här i byn.

Nu ser vi snart fram emot ett sista Sverigebesök, och Ines har två veckor kvar i skolan här. Därefter kommer troligtvis den sista månaden här i Thailand att se lite annorlunda ut än vi tänkt från början, och vi håller tummarna för att det kommer bli bra. Följ oss gärna på instagram för tätare uppdateringar, @istalletforoverall heter vi där. 🙂