Stranden och havet i all ära, men poolen på vårt område är verkligen guld värd och det blir ofta två-tre besök varje dag. Där simtränas, leks och busas det för fullt, och det tar bara ett par minuter att gå dit. Än så länge är vi oftast är vi själva då det fortfarande är lågsäsong och många hus är tomma just nu. 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Att äta lunch eller middag med fantastisk utsikt är ingen konst här. Längsmed stranden ligger många restauranger utplacerade, och alla ger känslan av att ligga på en nästintill öde strand. Vi gissar att det kommer se annorlunda ut om några veckor när högsäsongen är igång, men just nu är vi ofta själva eller nästintill själva när vi kommer till en restaurang här. Idag åt vi lunch på Koi, som förutom solstolar även har en liten lekplats intill borden. Mycket uppskattat av både oss och barnen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi har bytt lägenheten mot ett vitt hus med rött tak, gården mot pool och kombin mot saleng. Overklig känsla att vi ska bo här hela vintern. Hur kommer det kännas om en månad eller två?

Äntligen är vi framme i den lilla fiskeby som vi ska tillbringa den här vintern i. Ganska nervöst var det när vi började närma oss, tänk om vi inte alls gillar den? Vad gör vi då? Men väl på plats så kände vi båda direkt att vi gillade den charmiga lilla byn. Huay Yang liknar inget vi sett tidigare. Det är en väldigt utspridd by som ännu är väldigt genuin och inte alls utsatt för exploatering. Däremot är det väldigt många svenskar här, och de flesta områden här, inklusive vårt, är uppbyggda av svenskar. Byn är väldigt utspridd, och för att ta sig runt åker vi och de flesta andra runt på en motorcykel med sidovagn. Det finns inget nattliv att tala om här, däremot finns det massor av restauranger, de flesta väldigt lugna, en milslång sandstrand och alla möjligheter i världen att hitta lugnet och bara vara.

Vi hade bestämt oss för att ta tåget från Bangkok till den lilla fiskebyn Huay Yang där vi ska bo. Det vi inte hade tänkt på var att tåget gick klockan åtta på morgonen, och att vi fortfarande var inställda på svensk tid, så när klockan ringde vid 05.45 var det för oss som att gå upp 01.45. Men det gick ändå bra att komma till stationen, och vi var där i god tid innan tåget skulle åka. Även själva tågresan gick över förväntan och tjejerna höll sig hyfsat lugna ända tills vi började närma oss slutstationen. Visst hade det haft sina fördelar att ta en taxi direkt från flygplatsen, men det var verkligen en upplevelse att se hur det thailändska landskapet förändrades utanför fönstret.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Våra misstankar om att Bangkok kanske inte skulle vara den mest barnvänliga staden visade sig ganska snart stämma. Under våra två dagar i Bangkok såg vi knappt några barn, eller barnvagnar heller för den delen, vilket kan ha varit anledningen till att alla vi mötte var enormt fascinerade av oss och vid flera tillfällen tog folk bilder på oss.

Första utflykten från hotellrummet för att hitta någonstans att äta middag var en läskig historia. Vårt hotell låg på en smal gata helt utan trottoar, och trafiken var minst sagt hetsig. Det var med andan i halsen vi parerade dubbelvagn och sele i vänstertrafiken, men som tur var hittade vi relativt snabbt en stor gata med ett köpcentrum och gatsystem som broar i luften. Där hittade vi allt vi behövde, och återvände dit även nästa dag för middag, fika och handling.

Jetlagen med barn är inte att leka med. De passar på att sova i vagnar, sele och bilar för att sedan vara pigga när vi kommer fram och vi tror att vi äntligen ska få sova… Men vi tar det så lugnt som möjligt, badar och försöker vila.

Nu är vi äntligen framme i Bangkok allihop efter en ganska stökig flygresa där inga barn var särskilt intresserade varken av film eller sömn, trots nattflyg, och föräldrarna var minst sagt uppstressade efter att ha tappat bort en av tjejerna för en stund. När vi skulle gå ombord på planet hände nämligen det som inte fick hända, och det som varit min största skräck sedan vi började planera den här resan: att vi inte skulle ha koll på alla barn i stressade situationer. På något vis lyckades vi tappa bort Line precis när vi skulle gå ombord på planet, utan att någon av oss märkte att hon var borta eftersom vi kom ifrån varandra och båda trodde att hon var med den andra. Det var inte förrän vi båda kom på planet som vi insåg att hon inte var med. Men efter en snabb räddningsinsats av pappan i familjen var hon snart tillbaka, och lyckligtvis hade hon inte hunnit bli rädd utan stod mest och såg lite förvirrad ut. Händelsen gav dock oss båda en rejäl dos ångest över vad vi egentligen gett oss in på och om vi verkligen klarar det här.

Nu är vi på väg! Packningen har varit ett kapitel för sig, och vi känner redan nu att vi tagit med oss alldeles för mycket. I sista sekund slängde vi i panik in en extra resväska för att få plats med allt vi tänkt ha med oss… Nu hoppas vi på en lugn flygresa.